Barndom och ungdom |
|
|
Uno Erssons memoarer BARNDOM Söndagen den 16 maj föddes jag i huset på Bokbindarvägen 31 i Hägersten. Min bror Ulf hade då hunnit bli 3 år. Huset byggde min far i oroliga tider som då rådde. Krig och arbetsbrist gjorde att huset såldes efter några år. Min bror och jag växte upp i Björkhagen där jag gick växelvis i Björkhagen och Hammarby skola. UNGDOM Vid 15 års ålder fick jag en lärlingsplats på Åhlén o Åkerlund där jag fick utbilda mig till offsetmontör och kopist. Våra föräldrar köpte ett gammalt piano som min bror och jag började fingra på. Vi fick gå på lektioner hos en pianolärare på Upplandsgatan. I längden tyckte vi det var tråkigt så vi började gå varannan gång och skylla på att den andre var sjuk. Pianoläraren ringde till min mor och sa att det inte kunde fortsätta så här, och där slutade undervisningen för oss. Min bror köpte en Höfnergitarr och en liten förstärkare. Nu startades ett band som jag i början inte var med i. Det repades på Björkhagens ungdomsgård och i början var det två tjejer som sjöng. Det var min bror på gitarr, Kjell Olsson på piano och Åke Westin på trummor. Bandet vann en rocktävling när Högdalens Centrum invigdes. Charlie Norman satt i juryn. Efter det blev det lite spelningar på olika ungdomsgårdar. En dag bestämde Kjell att han ville spela bas istället, så jag fick komma med och spela piano. Nu måste vi ha en sångare och hittade en kille som hette Chang Kurenqov. Vi måste ha ett namn så det blev Chang Williams. Vi spelade på olika ställen runt Stockholm och det tillkom lite nya musiker och en del hoppade av. Min bror åkte in i lumpen och slutade. En gitarrist som hette Hans Östlund kom med och blev ledaren för bandet. Vi hade bokat in oss på en stor rockgala i Norge på Jordal amfi. Några dagar innan vi skulle åka så hoppade våran sångare Change av. Han och Benkt Bäck skulle starta ett nytt band. Jag fick hoppa in som sångare. Jag glömmer inte när jag satt i bilen på väg till Norge och pluggade in texterna till dom låtar vi skulle spela. Nerverna låg ytligt när vi tog plats på scenen och såg ut över publikhavet som var c.a. 10000 ungdomar Ganska snart kom vi fram till att jag inte hade någon framtid som sångare. Vi måste hitta en ny sångare till bandet. |
|
|
|
